Morden i Staropromyslov

« Till “brottsoffer”

« Till “misstänkta krigsförbrytare”

Under januari 2000 föll minst 38 civila offer för utomrättsliga avrättningar i stadsdelen Staropromyslov i Groznyj. Flera av dem var kvinnor och äldre män och alla verkar ha blivit ihjälskjutna på nära håll av ryska soldater. Trots trovärdiga uppgifter om vilka militära enheter som varit inblandade i morden har ingen ställts till svars för dem.

 

Stadsdelen Staropromyslov ligger i Groznyjs nordvästra del. Under december 1999 och januari 2000 pågick där häftiga strider mellan ryska federala styrkor och separatiströrelsen, som stegvis tvingades ut ur området.

Den ryska sidan använde sig huvudsakligen av bombanfall och artilleribeskjutning, för att i möjligaste mån undvika egna förluster. Ett misslyckat stormningsförsök i slutet av december 1999 ledde dock till att upp till 300 ryska soldater dödades just i Staropromyslov.

Efter att ryska styrkor tagit kontroll över området i början av januari 2000 trodde de kvarvarande invånarna att situationen skulle bli lugnare och tryggare. Istället drabbades många civila av vad som förefaller ha varit ryska soldaters hämnd för sina döda kamrater.

Enligt en rapport från Human Rights Watch föll åtminstone 38 civilpersoner offer för utomrättsliga avrättningar i Staropromyslov under den aktuella perioden. Flera av dem var kvinnor och äldre män och alla verkar ha blivit ihjälskjutna på nära håll av ryska soldater. Ytterligare sex personer försvann efter att ha blivit gripna av ryska trupper.

Europadomstolen har hittills (september 2009) behandlat fem konkreta fall med koppling till morden i Staropromyslov. Nedan behandlas dessa fall först separat. Sedan följer ett avslutande avsnitt om var ansvaret för de begångna morden ligger.

 

Tangijeva mot Ryssland

Zainap Tangijeva bodde i ett hus i Staropromyslov tillsammans med sina föräldrar, en morbror och en syster. I december 1999 flyttade ytterligare fem grannkvinnor in i huset eftersom det hade en rymlig källare där de kunde ta skydd i samband med artilleribeskjutning.

I slutet av december blev beskjutningen allt intensivare och de flesta i huset – inklusive Zainap Tangijeva – valde att flytta till ett annat hus med en stabilare källarvåning som ansågs säkrare.

Efter att de ryska trupperna tagit över kontrollen utsattes de civila invånarna regelbundet för identitetskontroller. Många tvingades också ut för att hjälpa till med att hämta stupade ryska soldater, något som var mycket farligt eftersom krypskyttar från separatiströrelsen bevakade flera av de döda kropparna.

Den 10 januari bestämde sig Zainap Tangijeva för att lämna Groznyj av säkerhetsskäl. När hon nästa morgon gick till föräldrarnas hus för att ta farväl brann det i huset. Hennes far och en av grannarna låg döda på golvet. Både hade blivit skjutna till döds. På grund av kraftig rökutveckling kunde inte Tangijeva ta sig ner i källaren där moderns och morbroderns kroppar låg. Dessa återfanns senare svårt förkolnade.

 

Gojgova mot Ryssland

Den 59-åriga Mariam Gojgova skadades av bombsplitter den 19 januari. Mariams son Magomed Gojgov och två grannar hjälpte henne upp i en skottkärra, varpå de gick iväg med henne för att söka läkarvård. På vägen stoppades de av ryska soldater. Gojgova sköts i huvudet och de tre männen greps och fördes iväg. Tre veckor senare återfanns deras kroppar. Magomed Gojgov hade skjutits med minst tio skott och hans ena öra var avskuret.

 

Chasjijev och Akajeva mot Ryssland

Chamid Chasjijev var en av de två grannar som greps i samband med att de försökte hjälpa Mariam Gojgova. Hans bror Magomed, som för tillfället bodde i Ingusjien, reste till Groznyj den 25 januari för att ta reda på vad som hade hänt med brodern och andra familjemedlemmar som hade stannat kvar i Staropromyslov.

När Magomed Chasjijev kom till sin brors hem, såg han tre döda kroppar ligga utanför huset. Det var hans syster Lidija Chasjijeva och hennes sjuttonårige son Anzor Tajmeschanov, samt en granne, Adlan Akajev. Alla tre hade vita tygstycken knutna runt armarna (för att signalera att de var civila och inte hade med den väpnade separatiströrelsen att göra). Bredvid kropparna på marken låg deras identitetshandlingar. De hade skjutits ihjäl med många skott, uppenbarligen från nära håll.

Magomed Chasjijev sökte upp en grupp ryska soldater i närheten och bad om hjälp med att få kropparna ivägtransporterade från Groznyj. I samband med detta förklarade ett av de ryska befälen att de dödats som hämnd för att 32 soldater från hans enhet tidigare hade stupat.

Ett par veckor senare återvände Magomed Chasjijev på nytt till Groznyj för att fortsätta leta efter sin försvunne bror. Den ihjälskjutne Chamid Chasjijev hittades tillsammans med Lidijas andre son Rizvan Tajmeschanov och deras granne Magomed Gojgov (se ovan). Chasjijevs kropp var svårt sargad, bland annat hade några av hans fingrar skurits av.

 

Gontjaruk mot Ryssland

När ryska styrkor inledde sin attack mot Staropromyslov den 19 januari gömde sig Jelena Gontjaruk tillsammans med fem andra personer i en källare. På eftermiddagen hörde de maskingevärsskott utanför huset. Ryska soldater sköt sönder källardörren och ropade åt dem som befann sig i källaren att komma fram.

Soldaterna anklagade de sex tjetjenerna för att vara medhjälpare till separatiströrelsen och berättade att de kommit för att döda allihop som var kvar i området. De brydde sig inte om att kontrollera några identitetshandlingar utan beordrade istället ner tjetjenerna i källaren igen. Därefter kastade soldaterna in tårgasgranater genom ingången, och krävde sedan att alla än en gång skulle komma ut ur källaren. Vid dörren blev samtliga skjutna på nära håll.

Jelena Gontjaruk var den enda som överlevde händelsen. Svårt skadad lyckades hon ta sig till Ingusjien där hon fick läkarvård.

 

Machauri mot Ryssland

Efter att under några månader ha vistats i Ingusjien, reste Chejedi Machauri den 21 januari 2000 till Groznyj för att se till sitt hus. Enligt uppgifter i ryska massmedier var det område där hennes hus låg nu under rysk kontroll och civila hade börjat återvända. Den 22 januari kom Chejedi tillsammans med två andra kvinnor (Larisa Dzjabrailova och Nura T.) fram till huset och upptäckte att det var förstört. En stund senare råkade de gå förbi ett annat hus som en grupp ryska soldater just höll på att plundra. De hejdades av soldaterna som kontrollerade deras identitetshandlingar och sedan förde iväg dem till ett närbeläget hus för att förhöras.

Efter ett kort förhör försågs kvinnorna med ögonbindel och fördes iväg till ett ödelagt hus ett femtiotal meter därifrån. Där fick de ta av sig ögonbindlarna varpå soldaterna börjadeskjuta mot dem med maskingevär. Nura T. sköts i huvudet och dog omedelbart, liksom Larisa Dzjabrailova. Chejedi Machauri skadades svårt och låtsades vara död. Soldaterna länsade kvinnornas fickor på värdeföremål, föste ihop kropparna och lade några madrasser ovanpå. De hällde sedan bensin över högen, tände på och gick därifrån. Eftersom madrasserna var fuktiga tog sig inte elden och Chejedi lyckades ta sig iväg till några grannar för att få hjälp.

Ett par dagar senare fördes hon av släktingar till Ingusjien där hon fick vård för sina skottskador.

 

Vem bär ansvaret för morden i Staropromyslov?

Journalisten Anna Politkovskaja intervjuade flera vittnen från Staropromyslovområdet, både på plats och i ett flyktingläger i Ingusjien. Många uppgav att det var soldater från den 205:e motorskyttebrigaden som hade genomfört morden i Staropromyslov. Efter en artikel som Politkovskaja publicerade i tidningen Novaja Gazeta i mars 2000 inleddes också en brottsutredning ”gällande massmord av civilbefolkning i Novaja Katajama i Groznyj den 19 januari 2000, begångna av den 205:e brigaden”.

Brottsutredningen rymmer också konkreta uppgifter som tyder på att den 205:e brigaden sannolikt varit inblandad i morden. Bland annat har det fastställts att den aktuella brigaden deltog i operationen i Staropromyslov från den 1 januari till den 13 februari 2000, och att den var stationerad på Pugatjovagatan under perioden 17-22 januari. Pugatjovagatan ligger alldeles i närheten av de platser där flera av morden ägde rum. Ryssland förnekar inte att morden ägt rum, men hävdar att det inte är fastställt att ryska soldater genomfört dem. Istället skulle det kunna ha varit tjetjenska separatister som mördat de civila, antingen som straffåtgärd för att dessa inte velat hjälpa till i motståndsrörelsen eller för att de helt enkelt velat provocera fram internationell kritik.

För att kunna ta ställning i frågan har Europadomstolen uppmanat Ryssland att inkomma med kopior av det material som finns i respektive brottsutredning. Uppmaningen har emellertid bara delvis följts. De ryska myndigheterna har vägrat att lämna ut väsentliga delar av utredningsmaterialet med hänvisning till antingen militär sekretess eller att de aktuella dokumenten är ”irrelevanta”. I det material som har överlämnats till domstolen finns inga uppgifter som styrker teorin om att tjetjenska separatister begått morden.

Chasjijev-fallet är det enda som faktiskt har behandlats i en rysk domstol, men då bara som ett civilrättsligt mål i form av ett skadeståndsärende. Distriktsdomstolen i Nazran fastslog således i februari 2003 att de anhöriga hade rätt till skadestånd från ryska staten eftersom Lidija Chasjijeva och Anzor Tajmeschanov hade mördats i samband med en identitetskontroll utförd av ryska soldater.

Utan de slutsatser som en effektiv brottsutredning leder till är det emellertid omöjligt att i ett civilrättsligt förfarande komma fram tilll vilka som bär det straffrättsliga ansvaret. Det går heller inte att lagföra dessa. Genom att föra talan i ett civilrättsligt mål var det alltså omöjligt för de sökande att få klargjort vilka militära enheter som varit inblandade i morden.

De brottsutredningar som genomförts har präglats av ineffektivitet, något som Europadomstolen också slagit fast i sina domar om morden i Staropromyslov. I ett par av fallen har inga väsentliga utredningsåtgärder vidtagits förrän fyra år efter det att morden begåtts.

Detta trots det faktum att en brottsutredning formellt inleddes i maj 2000 och att det dessutom funnits flera samstämmiga vittnesuppgifter om vilka militära enheter som kunde misstänkas för dåden.

Ryssland fälldes således i samtliga ovannämnda fall för brott mot rätten till liv.

Ryssland har betalat det utdömda skadeståndet till de sökande. Det är inte tillräckligt. För att uppfyla sina åtaganden enligt Europakonventionen bör Ryssland vidta åtgärder för att utreda morden i Staropromyslov och ställa de skyldiga till svars. En ny undersökning bör klargöra vilka enheter som närvarade i området under den aktuella perioden. Särskilt bör den 205:e motorskyttebrigadens och dess dåvarande befälhavare överste Sergej Misjanins ansvar utredas.

« Till “brottsoffer”

« Till “misstänkta krigsförbrytare”