Isajeva mot Ryssland

« Till “brottsoffer”

« Till “misstänkta krigsförbrytare”

Den 4 februari 2000 utsattes samhället Katyr-Jurt för en omfattande raket- och bombattack från ryska federala styrkor. Bland annat användes vacuumbomber, något som enligt Genèvekonventionerna är förbjudet att göra i närheten av civilbefolkning. Totalt dödades mellan 100 och 200 civila i attacken. Ingen har ställts inför rätta för attacken

 

Den 4 februari 2000 utsattes samhället Katyr-Jurt för en omfattande raket- och bombattack från ryska federala styrkor. Attacken fortsatte i flera dagar och ledde till mer än hundra civila dödsoffer.

Katyr-Jurt ligger ungefär tre mil sydväst om Groznyj. Vid den aktuella tidpunkten vistades ungefär 25 000 civila i samhället. 10 000 av dem var internflyktingar som tagit skydd i Katyr-Jurt eftersom det betraktades som en säker plats under de federala styrkornas kontroll. På morgonen den 4 februari tog sig en stor grupp väpnade rebeller in i Katyr-Jurt och förskansade sig där, delvis genom att överta hus från civilbefolkningen.

Strax därpå inledde ryska styrkor artilleribeskjutning och flyganfall mot samhället. Zara Isajeva och hennes familj gömde sig först i en källare. När anfallen framåt eftermiddagen avtog något bestämde de sig för att försöka lämna samhället. De hade nämligen hört uppgifter om att militären skulle garantera fri passage för flyktingar.

När Isajevas familj en stund senare tillsammans med några grannar befann sig i en minibuss på väg ut ur samhället, dök stridsflygplan upp på nytt och släppte ner bomber mot bilarna på vägen. Isajevas 23-årige son, Zelimchan, och tre av hennes syskondöttrar – Zarema, Cheda och Marem Batajeva – dödades. Totalt dödades mellan 100 och 200 civila människor i attacken.

Först i september 2000 inleddes en brottsutredning om det inträffade. I mars 2002 lades utredningen ner med motiveringen att inget brott kunnat styrkas.

De ryska myndigheterna förnekade inte att attacken ägt rum. Men man hänvisade till omständigheterna att väpnade motståndsmän plötsligt tagit sig in i samhället och därifrån attackerat ryska soldater. Det våld som användes kunde därför anses vara motiverat. Dessutom menade man att tillräckliga åtgärder vidtagits för att varna och möjliggöra evakuering av civilbefolkningen.

Europadomstolen konstaterade å sin sida att våldsanvändning i sig mycket väl kan anses ha varit legitim i det aktuella fallet, även om man också noterade att det formellt inte ens utlysts något undantagstillstånd i området.

Då blev den avgörande frågan om attackerna mot Katyr-Jurt inneburit en rimlig och därmed godtagbar våldsanvändning i förhållande till dess syfte, det vill säga om tillräcklig hänsyn hade tagits till civilbefolkningen. I så fall skulle de inte ha utgjort ett brott mot Europakonventionen.

Enligt de ryska befäl som var huvudansvariga – dåvarande generalmajor Vladimir Sjamanov i egenskap av befälhavare för den västra avdelningen i de Samlade federala trupperna (OGV) och generalmajor Jakov Nedobitko som ansvarade för den konkreta operationen – gjordes allt som kunde krävas för att skydda civilbefolkningen. I sina vittnesmål inom ramen för brottsutredningen berättar de att attacken var direkt riktad mot identifierade mål där väpnade motståndsmän enligt underrättelseinformation befann sig. Meningen var ursprungligen att civilpersoner efter identitetskontroll skulle släppas ut via två vägspärrar. Då sammandrabbningar skett under morgonen den 4 februari bestämde sig emellertid Nedobitko i samråd med Sjamanov för att inleda beskjutning och bombanfall utan att först evakuera civilbefolkningen. Istället informerade man efter några timmars anfall civilbefolkningen via en högtalarförsedd helikopter om möjligheten att fly genom att bege sig till de upprättade vägspärrarna. I praktiken var det dock bara vid den ena vägspärren som civila släpptes igenom, medan den andra förblev stängd. I ett förhör förklarade Nedobitko detta med att invånarna inte varit tillräckligt ”samarbetsvilliga”.

Enligt Ryssland var alltså det stora antalet civila dödsoffer omöjligt att undvika med tanke på de militära omständigheterna. Men mycket talar emot detta påstående, inte minst andra uppgifter som kommit från företrädare från de federala styrkorna.

Bland annat berättade Vladimir Sjamanov i en intervju för den ryska tevekanalen RTR den 5 februari 2000 (dvs. dagen efter att operationen inletts) att den då pågående attacken mot Katyr-Jurt var ett led i en mycket välplanerad militäroperation med benämningen ”Vargjakten”. Planen hade gått ut på att lura en större väpnad grupp ur separatiströrelsen ut ur Groznyj, i riktning söderut, längs en i förväg utstakad passage som bland annat ledde genom Katyr-Jurt.

Runt Katyr-Jurt fanns det gott om ryska bemannade kontrollstationer med god bevakning över trafiken in och ut genom samhället, något som också gjort att många flyktingar tagit sin tillflykt just dit.

Det kan alltså knappast ha kommit som en överraskning för de federala styrkorna att en stor grupp rebeller var på väg mot Katyr-Jurt. Ändå vidtogs inga åtgärder för att förvarna civilbefolkningen om detta. Istället släppte man uppenbarligen in rebellerna i samhället för att sedan gå till angrepp mot dem, medveten om de tusentals civilpersonernas närvaro.

Uppgifterna om att de attacker som genomfördes var riktade mot militära mål är svåra att ta på allvar. Vittnesmål från båda sidor gör klart att bomber av typen FAB-250 – med en verkningsradie av mer än en kilometer – släpptes över samhället.

Och generalmajor Viktor Barsukov, som deltog i operationen i egenskap av vice befälhavare för de Samlade federala trupperna (OGV), har i reportageboken Vnutrennije vojska: Kavkazskij krest-2 berättat att man förutom FAB-250 bland annat använde sig av ”Buratino-bomber” även kallade vacuumbomber, något som enligt Genèvekonventionen är förbjudet att göra i närheten av civilbefolkning.

Trots att Zara Isajeva gjorde en detaljerad polisanmälan redan i mars 2000 inleddes alltså ingen utredning förrän i september samma år, efter att Europadomstolen informerat Ryssland om att en anmälan inkommit dit. I den utredning som sedan genomfördes gjordes enligt Europadomstolen förvånande få försök att reda ut vad som hade hänt och vem som bar ansvar för de beslut som fattats.

Inga ansträngningar gjordes till exempel för att klarlägga situationen kring de ”fria passager” som först utannonserades men sedan inte upprätthölls av de ryska styrkorna. Flera vittnesmål rymmer utsagor om att general Sjamanov ska ha givit order om att inte tillåta civila att lämna samhället, och generalmajor Nedobitko medgav som ovan nämnts själv i förhör att han valt att straffa civilbefolkningen för dess bristande samarbetsvillighet genom att stänga en av de två passagerna. Ingen av dessa uppgifter ledde dock till några åtgärder eller konkreta undersökningar från brottsutredarnas sida.

De konkreta skäl som angavs för att lägga ner brottsutredningen i mars 2002 byggde huvudsakligen på en intern rapport från ryska militära experter. Rapporten fastslog att alla civilpersoner kunnat lämna Katyr-Jurt utan problem och att all beskjutning varit riktad uteslutande mot identifierade militära mål, påståenden som alltså stod i bjärt kontrast till övrigt utredningsmaterial, inklusive vittnesmål från Sjamanov, Nedobitko och andra ryska officerare.

När brottsutredningen lades ner meddelades detta aldrig till Zara Isajeva, varför hon inte hade någon möjlighet att överklaga beslutet.

Europadomstolen fällde Ryssland för brott mot rätten till liv. Dessutom fastslogs att brottsutredningen varit ineffektiv.

Ryssland har betalat det utdömda skadeståndet till Isajeva. Det är inte tillräckligt. För att uppfylla sina åtaganden enligt Europakonventionen bör Ryssland vidta åtgärder för att på nytt utreda bombattacken mot civila i Katyr-Jurt och ställa de skyldiga till svars. Vladimir Sjamanov och Jakov Nedobitko bör ställas inför rätta. Sjamanov är nu general och chef för de ryska luftlandsättningsstyrkorna. Nedobitko är befälhavare för Rysslands inrikestrupper i Volgaområdet. Också generalmajor Viktor Barsukovs rättsliga ansvar bör utredas.

« Till “brottsoffer”

« Till “misstänkta krigsförbrytare”