Isajeva, Jusupova och Bazajeva mot Ryssland

« Till “brottsoffer”

« Till “misstänkta krigsförbrytare”

Tusentals flyktingar lämnade den 29 oktober 2009 Groznyj och begav sig mot gränsen till Ingusjien. Väl där tvingades de dock vända, eftersom ansvariga befäl vid gränskontrollen vägrade släppa igenom dem. På tillbakavägen angreps flyktingarna av stridsflygplan. Minst 25 civila dödades i attackerna. Ingen har ställts till svars för dem.

 

Under oktober 1999 utsattes Groznyj för intensiva attacker från rysk militär. Situationen för civilbefolkningen blev alltmer outhärdlig. När det i rysk teve och radio kungjordes att en ”humanitär korridor” från och med den 29 oktober skulle upprättas för flyktingar var det därför många som förberedde sig för att lämna sina hem och bege sig till grannrepubliken Ingusjien.

Tidigt på morgonen den 29 oktober gav sig tusentals människor iväg för att ta sig till den militära kontrollstationen Kavkaz-1, vid gränsen till Ingusjien. I en minibuss färdades Medka Isajeva och ytterligare 14 personer ur hennes familj och släkt.

Vid åttatiden kom de fram till Kavkaz-1. Efter lång väntan fick de veta att gränsen – som varit stängd för passage i tio dagar – inte heller denna dag skulle öppnas. De uppmanades istället att vända åter mot Groznyj och fick av det ansvariga befälet, överste Anatolij Chruljov, garantier om att de inte skulle bli attackerade på tillbakavägen. Under tiden hade det bildats en flera kilometer lång flerfilig kö av bilar och bussar. Det tog därför lång tid att lösa upp den trafikstockning som den stängda gränsstationen resulterat i.

Strax utanför samhället Sjaami-Jurt – ungefär femton kilometer från den ingusjiska gränsen – blev flyktingkolonnen attackerad av två ryska stridsflygplan. Planen flög på låg höjd och avfyrade missiler ner mot vägen. Chauffören stoppade minibussen och passagerarna skyndade sig ut för att fly bort från vägen. De hann dock inte långt förrän nästa missil slog ner alldeles intill dem. Fyra av passagerarna dödades, däribland två av Medka Isajevas barn, Ilona och Said-Magomed. De övriga fick mer eller mindre allvarliga skador, huvudsakligen orsakade av splitter.

Många samstämmiga vittnesmål beskriver hur upprepade attacker från stridsflygplanen skapade ett inferno på marken, med minst 25 dödsoffer och mångdubbelt fler allvarligt skadade.

Attackerna mot flyktingkolonnen uppmärksammades i internationell press, bland annat på grund av att Röda Korset redan samma dag slog larm om att en konvoj med evakuerad personal från den tjetjenska Röda Kors-kommittén också blivit attackerad, med minst två dödsoffer som följd. Konvojen hade varit tydligt märkt med Röda Korsets emblem.

Ryska tevekanaler rapporterade kontinuerligt från krigszonen och den 29 oktober direktsändes bland annat intervjuer med flera av de ansvariga befälen för den militära operation som de aktuella stridsflygplanen medverkade i. De intervjuade beskrev skeendet som en framgångsrik operation i syfte att tillintetgöra väpnade rebellförband.

Sedermera inleddes en brottsutredning kring händelsen, bland annat identifierades och förhördes de två stridspiloterna om det inträffade. Efter flera turer fram och tillbaka lades utredningen ner med motiveringen att brott inte kunde styrkas. Enligt utredningen hade en flygattack ägt rum, men den hade varit riktad mot stridande grupperingar ur separatiströrelsen, och dessa hade beskjutit flygplanen först. Piloterna – som är identifierade men inte namnges i Europadomstolens dom – hävdade i sina vittnesmål att de endast hade beskjutit två större lastbilar (vid två separata attacker med en och en halv timmes mellanrum) med väpnade motståndsmän och att inga andra fordon hade varit synliga på vägen vid tidpunkten för avfyrandet av missilerna. Det stora antalet civila dödsoffer förklarades med att dessa hade råkat komma inom skottradien (som uppgavs till 800 meter) efter det att missilerna avfyrats.

Den officiella ryska versionen är mycket svår att ta på allvar. Human Rights Watch har dokumenterat en mängd vittnesmål som oberoende av varandra ger sinsemellan överensstämmande bilder av det inträffade. Inga vittnen styrker versionen att flygplanen blev beskjutna från marken, ingen har sett några väpnade motståndsmän i kolonnen, många konstaterar tvärtom att de två större lastbilar som blev direkt träffade av flyg-planens missiler bara innehöll civilpersoner.

Att i samband med en väpnad konflikt avsiktligt attackera civilbefolkning är klassat som en krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionerna. I konvention-erna förbjuds dessutom uttryckligen attacker mot fordon med Röda Korsets symbol på.

Europadomstolen fäste inte någon tilltro till den ryska förklaringen. Men eftersom den allmänna situationen i Tjetjenien utan tvivel var mycket kaotisk vid tidpunkten för det inträffade, valde man ändå att i sin bedömning anta att flygattackerna i sig själva kan ha varit legitima, det vill säga att de utfördes som en svarsåtgärd mot personer som beskjutit planen från marken. Då blev den avgörande frågan om beskjutningen inneburit en rimlig och därmed godtagbar våldsanvändning i förhållande till dess syfte, det vill säga om tillräcklig hänsyn hade tagits till civilbefolkningens risker. I så fall skulle den inte ha utgjort ett brott mot Europakonventionen.

Insamlade vittnesmål talar tydligt emot den ryska officiella versionen. Kön vid Kavkaz-1 var flera kilometer lång och det tog ett par timmar för många av fordonen att vända för att ge sig av tillbaka mot Groznyj. Det torde vara självklart att vägen varit full av en strid ström av bilar, bussar och andra motorfordon. Därmed är piloternas påståenden om att de bara sett två enskilda lastbilar och ingen omgivande trafik helt osannolika. Dessutom beskriver samstämmiga vittnesmål hur flygattackerna varade i flera timmar.

Det officiella kungörandet av en ”humanitär korridor” innebar att militären borde varit medveten om att många civila skulle färdas längs den aktuella vägen den 29 oktober. Och det ansvariga befälet vid Kavkaz-1 – överste Anatolij Chruljov – måste ha förstått hur vältrafikerad vägen tillbaka till Groznyj skulle bli med tanke på det stora antal bilar som beordrades att vända om. Eftersom Chruljov försäkrade de flyende om att de kunde återvända riskfritt till Groznyj hade han också ett ansvar för att säkerställa detta, genom att kommunicera med dem som koordinerade stridsflygplanens uppdrag. Detta förefaller han dock inte ha gjort.

Europadomstolen noterade den ”oöverstigliga diskrepansen” mellan piloternas vittnesmål och de drabbades skildringar av flygattackerna. Man konstaterade också att de ryska myndigheterna inte på ett trovärdigt sätt lyckats förklara och rättfärdiga attackernas motiv och det stora antalet civila dödsoffer.

Därför fälldes Ryssland på flera punkter, bland annat vad gäller rätten till liv. Dessutom slog Europadomstolen fast att brottsutredningen varit ineffektiv. Det är anmärkningsvärt i sig att den inte inleddes förrän i maj 2000, mer än ett halvår efter händelsen. Den rymmer också flera uppenbara brister enligt Europadomstolen.

Utredarna har till exempel inte gjort några granskningar av eller ens efterfrågat dokument (t.ex. loggböcker eller rapporter över utförda uppdrag) rörande den militäroperation som händelsen inträffade under.

Inga förhör genomfördes med överste Anatolij Chruljov eller någon annan av de soldater som befann sig vid kontrollstationen Kavkaz-1. Inga åtgärder vidtogs heller för att klarlägga vem som burit ansvaret för att garantera den ”humanitära korridor” som myndigheterna informerat om. Dessutom verkar utredningen helt ha ignorerat den uppenbara bristen på koordinering mellan ansvariga vid gränskontrollstationen och dem som ledde den militära operationen.

Ryssland har betalat det utdömda skadeståndet till de sökande. Det är inte tillräckligt. För att uppfylla sina åtaganden enligt Europakonventionen bör Ryssland vidta åtgärder så att brottsutredningen återupptas och de ansvariga kan ställas till svars. Nyckelpersoner i detta sammanhang är de båda piloterna och dåvarande överste Anatolij Chruljov. Dessutom ligger ett mer övergripande ansvar på dem som förde befälet vid den aktuella militära operationen, bland annat dåvarande generalmajor Vladimir Sjamanov som var överordnad Chruljov i egenskap av befälhavare för de Samlade federala truppernas västra avdelning.

Anatolij Chruljov är nu (september 2009) generallöjtnant och befälhavare för den 58:e armén i det Nordkaukasiska militärområdet. I augusti 2008 ledde han ryska trupper i kriget mot Georgien. Vladimir Sjamanov är general och chef för de ryska luftlandsättningsstyrkorna.

« Till “brottsoffer”

« Till “misstänkta krigsförbrytare”