Så blev Björklöven ett verktyg i Lukasjenkos hand
[12 januari 2007] Som väntat utnyttjades det svenska deltagandet i president Lukasjenkos ishockeyturnering av den vitryska propagandaapparaten. Nu bör Svenska ishockeyförbundet och Riksidrottsförbundet agera för att undvika liknande misstag i framtiden.
Björklövens veteranlag har återvänt från Vitryssland och president Lukasjenkos ishockeyturnering. Enligt Kenneth Lundberg, operativ chef i IF Björklöven och en av spelarna, finns det ingen anledning att ångra resan, eftersom det för Björklövens del bara handlade om idrott, inte om politik.
Man kan naturligtvis tycka att idrott helst inte borde kopplas ihop med politik. Och det är knappast rimligt att kräva en allmän bojkott gentemot allt idrottsutbyte med diktaturer. Idrotten kan ju också spela en viktig positiv roll som brobyggare mellan människor och länder. Men det förutsätter att det bara är det rent sportsliga som står i fokus.
Problemet med Lukasjenkos årliga ishockeyturnering är att kopplingen mellan idrott och politik redan är ett faktum, alldeles oberoende av Björklövens ärliga avsikter. För det är inte vilken tävling som helst, utan ett påkostat PR-jippo som i första hand syftar till att stärka presidentens popularitet med hjälp av beprövade propagandametoder.
Det vitryska medielandskapet är idag nästan helt kontrollerat av regimen. Tack vare denna kontroll kan man bekvämt välja vilken information invånarna får om det som sker inom landet. Stora idrottsevenemang i statlig regi är i det sammanhanget mycket bekväma att lyfta fram, särskilt om de förgylls av utländsk närvaro, eftersom de skänker prestige och hög status åt de ansvariga. De utnyttjas på så sätt till att förmedla bilden av ett stabilt, välordnat och alltigenom välmående Vitryssland. Samtidigt döljs effektivt det faktum att de mänskliga rättigheterna kränks dagligen, att oppositionella sätts i fängelse, att studenter kastas ut från universiteten och att anställda får sparken bara för att de uttrycker sin kritik mot det diktatoriska styret.
Idrott och politik hör alltså ofrånkomligen ihop i Vitryssland. Det är därför ingen slump vare sig att Lukasjenko har en egen turnering där han själv spelar huvudrollen på hockeyisen, alltid med nummer 1 på ryggen, eller att han är ordförande i Vitrysslands olympiska kommitté.
Det är inte heller någon slump att två av dem som jämte Lukasjenko i högsta grad är ansvariga för det vitryska förtrycket, inrikesministern Vladimir Naumov och säkerhetstjänsten KGB:s chef Stepan Sucharenko, samtidigt är ordförande för det Vitryska ishockeyförbundet respektive skidskytteförbundet.
I vitryska statliga massmedia gavs ishockeyturneringen följaktligen mycket uppmärksamhet. Den ledande dagstidningen Sovjetskaja Belarussija citerade Lukasjenkos invigningstal där denne välkomnade det stora antalet deltagande lag och nöjt utnämnde turneringen till ”ett inofficiellt världsmästerskap för amatörlag”. I enlighet med detta benämndes lagen i massmedia konsekvent med nationsnamn istället för klubbnamn. Det vitryska ishockeyförbundet lät också meddela via pressen att spelarna bodde på stadens finaste hotell och erbjöds ett rikt kulturellt program under sin vistelse i Minsk.
Flera inslag sändes dagligen i statstelevisionens nyhetsprogram. Matchbilder varvades med spelarintervjuer. Vitryska TV-tittare kunde bland annat se och höra Kenneth Lundberg hylla den vitryska gästfriheten medan lagkamraten Alexander Beliavski i sin intervju talade om hur fantastiskt välorganiserad turneringen var. På samma sätt bidrog spelare från övriga gästande lag till att skänka lyster åt tävlingen och dess arrangörer.
Att ett veteranlag från Umeå brister i omdöme kan man ha visst överseende med, även om det är beklagligt. Desto mer anmärkningsvärd är den inställning som det Svenska ishockeyförbundet och Riksidrottsförbundet gett uttryck för. Om det stämmer som Kenneth Lundberg säger att Svenska ishockeyförbundet gett klartecken reser detta onekligen en hel del frågetecken om dess kompetens och verklighetsförankring. Och när Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson försvarar deltagandet med att turneringen var sanktionerad av Vitryska ishockeyförbundet är det inte någon särskilt förtroendeingivande förklaring med tanke på vilka som styr i den vitryska idrottsvärlden.
Det viktigaste är dock att misstaget inte upprepas. När den svenska idrottens högsta ansvariga nu är medvetna om problematiken borde det vara en lätt sak att inte ge klartecken vid eventuella förfrågningar inför nästa års turnering. Ännu bättre vore förstås om man i förväg klargör för hockeysverige det olämpliga i att låta sig utnyttjas av den vitryska diktaturen. Det skulle förmodligen underlätta Kenneth Lundbergs och Björklövens beslut i framtiden.
« Tillbaka
