Martin Ugglas tal vid Tjetjenienmanifestationen på Sergels torg
[23 februari 2005] Vi står här idag för att högtidlighålla minnet av dem som fördrevs från sina hem i Tjetjenien i februari 1944, vi står här för att hedra detta folkmords offer.
Men vi står här också för att visa att vi vägrar acceptera det som sker i Tjetjenien idag: det krig som hittills krävt tiotusentals människoliv, och de övergrepp som begås dagligen mot den tjetjenska civilbefolkningen.
Ryska myndigheter har stängt av Tjetjenien från utländsk insyn, men den information som ändå sipprar ut - via människorättsaktivister och ett fåtal modiga journalister - vittnar om storskaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Människor misshandlas, våldtas, dödas, försvinner.
Men trots att ett nytt folkmord hotar det tjetjenska folket så ser vi en beklämmande passivitet och likgiltighet från omvärldens sida. Sveriges och EU:s officiella företrädare säger regelbundet att de vill se en politik lösning av konflikten, men de säger aldrig något om hur denna politiska lösning skulle kunna åstadkommas.
Och därmed ger de i praktiken sitt stöd till Vladimir Putins brutala tjetjenienpolitik. För den officiella ryska linjen idag rubriceras just "Den politiska lösningen i Tjetjenien". Den innebär farsartade politiska val och folkomröstningar, den innebär Moskvatrogna marionettregeringar och den innebär en fortsatt mardröm för den tjetjenska civilbefolkningen.
Att Sverige och EU egentligen menar något annat när man talar om en politisk lösning, det framgår inte eftersom detta andra aldrig konkretiseras.
Och på så sätt fungerar det internationella politiska spelet idag ganska friktionsfritt. Laila Freivalds och hennes kollegor i EU gör vaga uttalanden som är harmlösa för Putin men i viss mån blidkar opinionen på hemmaplan. Det är ett cyniskt spel, och samtidigt förödande svek mot det tjetjenska folket. Men det är också ett stort svek mot de ryska demokratiska krafter som vill få stopp på kriget och på övergreppen mot de mänskliga rättigheterna.
Vi i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter menar att omvärldens ledare måste sända tydliga budskap till Ryssland ledning, istället för att bara mumla vagt om politiska lösningar.
De måste kräva konkret handling för att stoppa kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. De måste kräva att Ryssland släpper in internationella observatörer, oberoende medier och människorättsorganisationer i Tjetjenien. De måste kräva att Vladimir Putin inleder fredsförhandlingar med sin primära motpart i konflikten - med Aslan Maschadovs exilregering - som sedan länge är öppen för dialog.
Men omvärldens ledare måste också visa att de är beredda att hjälpa Ryssland att åstadkomma en stabil och varaktig fred i Tjetjenien, till exempel genom att initiera ett långsiktigt utvecklingsprogram för hela Kaukasusregionen. Inom ramen för ett sådant program skulle också Ryssland garanteras omfattande stöd, såväl politiskt som ekonomiskt. Målet skulle vara att en dag kunna avfärda bilden av Kaukasus som en kronisk konflikthärd. Det vore ett djärvt mål, men inte omöjligt att uppnå.
En gynnsam utveckling i Kaukasus kräver engagemang och nytänkande från det internationella samfundets sida. Och här vill vi i Östgruppen att Sverige tar på sig en aktiv och pådrivande roll.
Den svenska regeringen talar ofta vackert om globalt engagemang och kampen för mänskliga rättigheter. Nu är det hög tid att gå från ord till handling. Snart kan det vara för sent!
