Tidskriften Dosj/Slovo nr 3 2006
”Dosj” anger på omslaget att det är en ”Tjetjensk fristående tidskrift” men innehåller också en del material från Ingusjien. Den registrerades 2003 och ges ut av frivilligorganisationen ”Regionala medborgarinitiativet” (Региональная гражданская инициатива – право на жизнь и гражданское достоинство) men trycks i Moskva i en upplaga på 10 000 exemplar. ”Dosj” trycks i färg och på glättat papper.
Omslaget på det här numret upptas av ett fint porträtt av Anna Politkovskaja och inleds med en helsida ”kondoleansbrev” med anledning av mordet på henne. Brevskrivarna är tydligen alla från Tjetjenien eller Ingusjien. I ett gemensamt brev från representanter för ”Memorial” i Groznyj, Nazran, Gudermes m.fl. platser heter det bland annat: För oss är mordet på Anna Politkovskaja en tragedi. Vi sörjer tillsammans med alla som älskade och respekterade henne. Hon gjorde mycket gott, men kunde ha gjort ändå mer. Tyvärr kommer hon inte att göra det. Utan henne blir det svårare att leva för oss. Ibland såg vi på henne som på vårt enda hopp, som en människa, vilken kunde förmedla smärtan hos jagade och lidande människor till dem, av vars handlingar deras öden berodde. Detta lyckades henne mer än en gång. En mängd människor i Tjetjenien och Ingusjien kommer att bevara det ljusa minnet av denna heroiska människa.
Ytterligare två hela sidor ägnas Anna Politkovskaja. Här står bland annat i en liten notis att Grigorij Javlinskij (ledare för partiet ”Jabloko”) förslagit att man ska ge en gata i Moskva hennes namn och i huvudstaden också skapa en allé till minne av alla journalister som dött under sin yrkesutövning.
Följande två sidor upptar en artikel under rubriken ”Det skrytsamma självbedrägeriets vansinne”. Det är en betraktelse över främlingsfientlighet som inleds med några ord om hur man i Ryssland i långliga tider vant sig vid att alltid skylla sitt eländiga liv på någon annan, det må nu vara polacker, judar, georgier eller några andra.
Bland dem som man i dag i första hand brännmärker finns tjetjenerna eller helt enkelt dem ”med mörk hudfärg”. Här berörs också den utbredda apati som gör att allt färre intresserar sig för politik, något som ju ytterligare underlättar för makthavarna att utvidga sitt inflytande. I förbigående påpekar artikelförfattaren att enbart i Chasav-Jurtområdet (Dagestan) okända maskerade män enbart sista månaden kidnappat ett fyrtiotal unga män.
Om ryska ledares försök att skylla allt negativt på andra heter det: Att inge folket sådana illusioner kan bara de göra, för vilka uppbyggnaden av ett civiliserat, öppet civilt samhälle är dödligt farligt. Därför upprepar de ständigt, att det är omöjligt att införa den västerländska typen av demokrati i Ryssland under åberopande av dess läge mellan Europa och Asien, något som enligt deras mening förutsätter dess ”särskilda väg för utveckling”. Men detta är bara en ideologisk myt som är en bekväm väg att avleda samhällets missnöje från den korrumperade ledningen till inbillade fiender. I det här sammanhanget återges en programledare i TV:s kanal ett som sagt att Vi är av Gud utsedda att vara en supermakt.
Ytterligare två helsidor ägnas de rasistiska övergreppen mot inflyttade från kaukasiska områden till Karelen i september med flera dödade och sårade som följd.
På sid. 8 skriver Marjam Jandieva, ledare ordförande för ”Memorial” i Ingusjien, om relationerna mellan kristna och muslimer, underrubriken lyder: Nu exploateras fågelskrämman ”den islamska invasionen” framgångsrikt, något som konsoliderar de styrkor och länder, vilka är intresserade av att dela upp territorier med överflödande tillgångar på kolväten (läs: olja).
Sid. 9-10 upptas av en intervju med Muhammed Abdulla Karatjaj, ställföreträdare för muslimernas ledare i Rysslands europeiska del. Han tar bland annat upp den rättslöshet många fredliga muslimer upplever när de totalt utan grund anklagas för omstörtande verksamhet. I en rad regioner klistrar man etiketten ”vachabit” (här väl snarast i betydelsen ”religiös extremist”) på troende muslimer som inte har det minsta med terrorism att göra. Dock är han noga med att framhäva att det inte rör sig om någon allmän tendens utan att det trots allt rör sig om undantag. Reporterns fråga varför ”Rådet för muftier i Ryssland” ibland inte reagerar på stora terroraktioner tillbakavisas: man reagerar alltid. (Här hänvisas till rådets sajt: www.muslim.ru).
Karatjajs uttalanden är genomgående mycket försiktiga och han är påtagligt rädd att komma med kritik av statens ledare. Relationerna till den ryskortodoxa kyrkan sker på jämställd fot och är fredliga, de båda religionernas ledare är varma och vänskapliga.
Sid. 11-12 ger plats åt Lev Sjichljarov, representant för den ryskortodoxa kyrkan. Hans uttalanden genomsyras i mångt och mycket av samma samförståndsanda som Karatjajs. Sjichljarov erkänner visserligen öppet att olika religioner står bakom mycket förskräckligt i historien men framhåller också, att det då varit fråga om avsteg från den sanna läran. Han understryker också kyrkans viktiga roll i dag kampen för freden.
Detta följs av ett par kortare texter, där den första belyser uppgiften i augusti i år att en organiserad grupp tjetjener i Ostende skulle ha ställt till med slagsmål i ett diskotek och rånat ett hundratal besökare. Ett slagsmål hade verkligen ägt rum, men händelsens betydelse har överdrivits i massmedia och tjetjenerna i Belgien lever lika fredligt som andra folkgrupper.
Den andra texten handlar om skinheads. En stor gallupundersökning inom före detta Sovjetunionen visar att skinheads bara spelar någon roll i Ryssland. 70% av ungdomarna i åldern 18-24 anser att de ska sättas i fängelse, bland dem som är över 60 år anser 85% detta. 1,3% anser att man bör stödja skinheads, också materiellt. Enligt en uppgift från april i fjol fanns det 50 000 skinheads i Ryssland. Flest finns i Sankt Petersburg, 10-15 000. Någon samordningsorganisation existerar inte, man sluter sig normalt samman i smågrupper på upp till tio personer. ”Moskvabyrån för mänskliga rättigheter” räknar med att det finns minst sju partier och rörelser som grundar sig på främlingsfientlig och/eller rasistisk ideologi (Русское национальное единство (РНЕ), Пора, Национально – Державная партия России, Движение против нелегальной иммиграции, Национально –народная партия, Партия Свободы, Русский Общенациональный Союз. I en rad regioner finns dessutom lokala organisationer.
Sid. 14-15 med rubriken ”Ovetskap är en långsam tortyr upptas av ett samtal med Madina Magomadova, ledare för organisationen ”Tjetjeniens mödrar”, inregistrerad 1997. När de tvångsförflyttade tjetjenska familjerna fick återvända måste Madinas familj bosätta sig i en ny by eftersom hennes hemby var stängd för dem. Sedan 1995 har hon ägnat det mesta av sin tid åt arbetet att söka efter spårlöst försvunna, först på egen hand, senare i ”Tjetjeniens mödrar”. Att Madina började detta sitt arbete hade personliga skäl: En av hennes bröder hade dödats, en annan försvunnit spårlöst. Hon berättar här om hur familjen engagerade sig i det farliga och svåra sökandet, om hur tungt allting kändes. Sedan mödrarna slöt sig samman har man hittat många av de spårlöst försvunna, men ingen enda som varit vid liv. Man vet att hundratals av de eftersökta sitter i olika fängelser men har ännu inte kunnat få fram namnen så att det går att upprätta en lista. Man har lyckats få fram pengar för att inrätta ett särskilt laboratorium som ska fastställa identiteten på rester av dödade kroppar. Enligt organisationen finns det omkring 18 000 försvunna tjetjener, ett tusental av dem torde finnas i olika straffläger, berövade rätten att brevväxla.
På sid. 16-17 berättar Natalia Estmirova, medarbetare vid ”Memorial”, om det dryga femtiotal lik som vintern 2001 upptäcktes i nära militärbasen Chankala. (Man är övertygad om att det fanns fler offer än det femtiotal militären gått med på att lämna ut.) På många av kropparna finns spår av svår tortyr. Fortfarande är omständigheterna kring fyndet oklara, någon omfattande undersökning har inte ägt rum, de vittnen som finns vågar inte uppge sina namn.
Sid. 18 har rubriken ”Välgörenhet”. Här berättas om ett rehabiliteringscentrum med namnet ”Vi räddar en generation” (Спасем поколение). Man samarbetar med olika internationella organ, bland andra UNICEF, och hjälper tjetjenska barn att få nödvändig medicinsk vård, också i utlandet.
På nästa sida berättas om ett av krigets många offer, Islam Zarmajev, som varken har föräldrar eller syskon. När han letade efter metalldelar på ett skrotupplag för att sälja och på så sätt få mat för dagen råkade han på en granat som exploderade i hans hand. Ena underarmen och ena foten måste amputeras. Nu vänder sig tidskriften till läsekretsen och vädjar om hjälp till Islam.
På de följande två sidorna fortsätter redogörelsen för krigets offer
På sid. 22 återges en gammal tjetjensk legend och på sid. 23 finns en recension av boken ”Hon hette Madina”. Sjuksystern Madina Elmurzaeva organiserade en Röda-korsgrupp i Tjetjenien som arbetade också under de allra värsta striderna. Boken är hennes dagbok från kriget. Det var mycket svårt att hitta ett förlag som ville ge ut den. Ett förlag sa: ”Ja, vi ger ut den om vi får pengar, men vi sätter inte ut vårt namn i den.” Till sist lyckades man i alla fall hitta ett förlag, men tryckeriets namn finns inte med i boken. Den 10 februari 1995 skulle hon åka till en svårt sårad men han var redan död vid framkomsten. När hon lade den avlidne på en bår skedde en explosion: liket visade sig vara minerat.
De två följande sidorna med rubriken ”Vetenskap” upptas av ett reportage om Daud Bajsultanov som nyligen promoverats till filosofie doktor i lingvistik vid universitetet i Leyden efter att ha försvarat en avhandling om det tjetjenska språket.
På sid. 26-27 berättas om en grundskola i Moskva som har extralektioner om Tjetjenien och det tjetejenska språket: till nästa höst hoppas man kunna öppna en särskild skola för tjetjenska barn.
Och de följande sidorna slutligen har mycket växlande innehåll, här bara rubrikerna: ”Sociologer studerar en globaliserad värld”, ”Världens och människans skönhet” (om poesi, bl.a. med tre dikter på tjetjenska), ”Den tjetjenska dramatiska teatern fyller 75 år”, ”Om det inte hade varit krig skulle jag ha blivit idrottsman”, ”Vadid Dagaev 65 år” (tydligen en mycket omtyckt tjetejensk musiker och sångare). Tidskriften är rikt och vackert illustrerad. Hela baksidan täcks av internetadressen www.ingushetiya.ru.
