Anna Politkovskaja i Novaja Gazeta
I sitt första nummer efter mordet (nr 77) ägnade Novaja gazeta sex sidor åt Anna Politkovskaja. Förstasidan dominerades (under rubriken ”Anja”) av ett stort fotografi och några ytterst varma minnesord från hennes medarbetare.
Sid. 2-4 hade alla rubriken ”По какой статье?” (som just i det här sammanhanget ska tolkas ”På grund vilken artikel?”) Här publicerades ett trettiotal korta avsnitt ur texter som Novaja publicerat tidigare i år, skrivna av Politkovskaja. Där figurerar en lång rad personer som Politkovskaja kritiserat skarpt (och som alltså kunde ha ett intresse av att röja henne ur vägen). Sid. fem domineras av ett referat av Politkovskajas framträdande i ”Radio Svoboda” 5/10, alltså två dagar före mordet. På samma sida inleds också det återgivande av brev tidningen fått från olika håll och som också upptar hela sid. sex.
Det första brevet är undertecknat ”Nordostovtsy”, alltså offer för gisslandtagandet i teatern i Moskva. Det lyder i utdrag så här:
Det är svårt att i ord uttrycka den smärta, den förlust, som var och en av oss i gisslan erfar i dag, vi som upplevde tragedin i ”Nord-Ost”
Vi har hört om det grymma mordet på Anna Politkovskaja, denna nära och kära, deltagande och medkännande människa. Anja har varit med oss från tragedins första stund till denna dag. Det var just Anna Politkovskaja som terroristerna ville ha som medlare i teatern där våra nära befann sig. Anja underhandlade med dem och sedan bar hon dit vatten och saft till gisslan utan tanke på vad terroristerna skulle kunna göra med henne vilket ögonblick som helst. Anja skrev hundratals artiklar om ”Nord-Ost”, hon avslöjade hela sanningen om den ”lysande” operationen för att rädda gisslan, hon berättade om den fullständiga laglöshet som rådde under domstolsförhandlingarna i samband med vår tragedi. Anja hjälpte oss som led under tragedin att utföra våra egna undersökningar. Vår förlust är irreparabel. Vi minns och sörjer tillsammans med er.
”Nord-Ost-gisslan”
Bland de övriga brev som tidningen publiceras märks bland avsändarna en rad framstående politiker: Irina Chakamada, Grigorij Javlinskij, Gennadij Ziuganov, Vladimir Ryzjkov (som gjort sig känd som en av de få försvararna av demokratiska värden i duman) och Nikita Belych (ordföranden i SPS:s politiska råd). (Karakteristiskt nog saknas representanter för ”Enade Ryssland” bland dem som uttrycker sitt medkännande.)
Sergej Kovaliov avslutar sitt brev så här: Men framför allt var hon obekväm för vårt nuvarande sätt att leva. Den som beställde detta gemena mord visste, att han inte skulle komma att avslöjas. Man har dödat en passionerad, obekväm kvinna. Har vi inte anledning att skämmas?
Vladimir Bykovskij skriver bl.a. Orsaken till att hon gick under är uppenbar. Man kan inte anföra några affärsmässiga skäl – business var ingenting hon ägnade sig åt. Hennes enda fiende var det korrumperade ryska systemet, som av allt att döma också dödat henne.
Alexander Podrabinek: För väldigt många människor var Anna Politkovskaja det sista hoppet om rättvisa. Hennes starkt engagerade ord ingöt styrka hos dem och övertygelse att de inte lämnades vind för våg i ett tsardöme av allmän skräck, våld och laglöshet.
Representanter för en rad utländska organisationer uttalade sig också i numret, t.ex. ”Amnesty International”. Tomas Hammarberg (kommissarie för mänskliga rättigheter i Europarådet) skriver bl.a.:Hennes bortgång är en stor förlust för Ryssland och för hela rörelsen för mänskliga rättigheter. Ingenting ursäktar de ryska makthavarna om de inte straffar dem som begått detta avskyvärda brott.
I följande nummer (78) ägnas Anna Politkovskaja ännu mer utrymme. Hela omslaget utgörs av ett fotografi från begravningen den 10 oktober. Sid. 2 upptas helt av utkastet till det stora material om användande av tortyr för att pressa fram erkännande i samband med arresteringar i norra Kaukasus, som Anna Politkovskaja nämnde i intervjud med Radio Svoboda. Hon hade kommit över videomaterial, filmat av ”bödlarna” själva, som visar den mest vidriga grymhet, men hann bara slutföra beskrivningen av ett enda fall, här några utdrag.
(Inledningsvis skriver hon: När åklagarämbetet och domstolarna inte arbetar för lagen, utan på politisk beställning och i jakt efter antiterroristrapporter som behagar Kreml, gräddar man brottmål lika lätt som blinier.) Det löpande bandet för organiserande av ”renhjärtade erkännanden” ser till att det blir utmärkta siffror för ”kamp mot terrorismen” i Norra Kaukasus.
Så här skrev mödrarna till en grupp unga arresterade tjetjener: ”I själva verket har dessa korrektionskolonier förvandlats till koncentrationsläger för dömda tjetjener. De diskrimineras på grund av sin nationalitet. De släpps aldrig ut ur ensamceller och straffceller. Nästan alla är dömda för påhittade förseelser och utan bevis. Under de grymma förhållanden de lever och med de förnedring de utsätts förkommer de att hata allt. Det rör sig ju om en hel armé som återvänder till oss med förstörda levnadsöden och begrepp.
Anna Politkovskaja återger ett långt brev av den 29/8 från Beslan Gadajev, en tjetjen som flytt till Ukraina men som utelämnades till Ryssland av de ukrainska myndigheterna. Här några utdrag: När jag utelämnats från Ukraina till Groznyj frågade man mig omedelbart om jag dödat medlemmar av familjen Salichovy. Jag svor att jag inte hade dödat någon. När man sa: - Jo, det har du gjort. När jag upprepat att jag inte dödat någon började de slå mig. Först slog de mig två gånger med knytnäven mot höger öga. När jag kom till sans igen satte man på mig handbojor. Man satte två elledningar till mina lillfingrar. Man satte på strömmen och samtidigt slog man mig med gummibatonger på alla ställen de kom åt. Jag stod inte ut med smärtan utan skrek till Gud och bad dem sluta. Som svar och för att slippa höra mig drog de en svart påse över huvudet på mig. Jag minns inte hur länge det här varade, jag förlorade medvetandet av smärta. När de såg det tog de av mig påsen och frågade om jag tänkte tala nu. Jag svarade ja, fast jag inte visste vad jag skulle säga bara för att slippa tortyren ett tag. Sen kastade de ner mig på golvet och sa: ”Tala.” Då sa jag att jag inte hade någonting att säga. Då började de slå mig med ett rör, fortfarande mot höger öga. Jag föll på sidan av slagen och nästan medvetslös kände jag hur de började slå mig bäst de kunde. Då upprepades proceduren och jag vet inte hur länge det pågick, man hällde upprepade gånger vatten på mig. Senare kom en civilklädd person och sa att jag måste ta på mig tre mord. Han hotade med att om jag vägrade skulle man begå sexuellt övervåld mot mig. Då gav jag efter. De tvingade mig också försäkra att skriftligen försäkra att mina blessyrer hade jag fått när jag försökte fly. Zaur Zakriev, Gadajevs advokat, har vänt sig till Tjetjeniens åklagarämbete, stödjande sig på ett läkarutlåtande där Gadajevs alla skador redovisas.
På sid. 3 utlovas 25 miljoner rubel från tidningen till den som kan ge uppgifter som leder till att de skyldiga grips. Där återges också reaktioner i väst på mordet samt den franske presidentens kondoleansbrev till Anna Politkovskajas barn. Hela sid. 4 och 5 innehåller också rapporter från olika delar av världen, här finns bl.a. Carl Bildts uttalande. (Från Ryssland rapporteras att över 4½ tusen människor kom till begravningen samt att det hållits minnesstunder i en rad städer. I ett par städer upplöstes dessa folksamlingar med våld.)
Sid. 6 innehåller en kort presentation av Anna Politkovskajas insatser under hennes tid i Novaja Gazeta (dit hon kom från ”Obsjtjaja gazeta” hösten 1999). Redan samma år engagerade hon sig kraftfullt för att hjälpa de gamlingar som bodde i ett internat för psykiskt sjuka åldringar i Groznyj. Det var vid en tidpunkt när staden utsattes för tung beskjutning både av artilleri och från luften. Den ryska militärledningen hade proklamerat att alla fredliga invånare hade lämnat Groznyj och bara ”bojeviki” var kvar. De 102 olyckliga boende på internatet tog man inte med i räkningen. Om de inte hade dött av bomberna skulle de dö av svält och kyla. Anna Politkovskaja lyckas skaffa plats för de boende i andra sjukhus i Ryssland. Och sedan lyckas hon med obeskrivlig, helt enkelt ursinnig envishet se till att de gamla och sjuka transporteras bort från Groznyj.
Tidningen redogör också för de tidigare försöken att röja Anna Politkovskaja ur vägen, första gången 2001. På sid. 7 följer ytterligare brev och telegram till tidningen, bl. a. från Beslans mödrar, överbefälhavaren för inrikesministeriets trupper och från Tjetjeniens president.
På samma sida gör Novaja gazeta en översikt över hur rysk tv behandlat mordet. Veckoöversikten i programmet ”Vesti nedeli” i den statliga televisionen nämnde händelsen i ett två minuter långt inslag i 44:e minuten. Men det finns trots allt en ljuspunkt i allt det mörka: övriga kanaler presenterade mordet som första nyhet – totalt oväntat! Men för att man skulle ta upp Anna Politkovskaja krävdes hennes död: efter terrordådet i ”Nord-Ost” har hon överhuvudtaget inte omnämnts i statlig tv. Nu talade hennes tv-kollegor i nästan alla fall med stort medlidande, sorg och respekt. Och nästan alla var överens om att hon dödats på grund av sina politiska skriverier. En enda avvikande mening noteras: Vladimir Mamontov, chefredaktör för ”Izvestia”, anser inte att Anna Politkovskaja dödats på grund av sin yrkesverksamhet. Det får dessvärre väl ses som det slutgiltiga beviset på att tidningen i och med det senaste bytet av chefredaktör tappat sitt anseende som någorlunda självständigt organ.
Slutligen kan noteras att Novaja gazeta på nytt publicerat två gamla artiklar av Anna Politkovskaja för att visa bredden i hennes texter: en om hundar och en om argentinsk tango.
