Bokrecension: “Ukraine Diaries – Dispatches from Kiev” av Andrej Kurkov

Publicerat Övrigt österut, Ryssland, Ukraina , , , ,

Bokrecension av Lars-Erik Öller, medlem i Östgruppen:

kurkovAndrej Kurkov: ”Ukrainsk Dagbok – rapporter från Kiev”, (Ukraine Diaries – Dispatches from Kiev, Harvill-Secker, 2014), 263 sidor, varav 18 med förklaringar

Historiska kriser beskrivs vanligen på två sätt: dagligen i nyhetsmedia, ofta simultant, och mycket senare i böcker med mer reflexion, men då utan den upplevelse man får av en helt samtida rapport. Denna bok är ett mellanting. Dagboken är skriven mellan den 21 november 2013 och den 24 april 2014. Alltså så färsk att man kan kolla i sin egen kalender vad man själv gjorde den och den dagen. Jag köpte boken på festivalen i Edinburgh den 15 augusti. Hur förlaget lyckats med att översätta den (från franskan: Journal de Maidan), trycka och marknadsföra den på tre månader undgår mig!

Författaren har gett ut åtta böcker. Han är dessutom journalist, därav de snabba rycken, men här finns även ett stänk av litterär prosa. Hans förord karakteriserar väl vad det handlar om. Jag citerar (min översättning): ”När ingenting särskilt händer i en människas liv och i hennes land, kan hon förledas att tro att hennes existens är stabil och evig. Och visst är den just då stabil – tiden räknas i karriärsteg, inköp av ny bil eller ett hus, i släktträffar, bröllop och skiljsmässor. Den som bor i en av världens oroshärdar eller bara nära en aktiv vulkan, han eller hon har en annan tidsuppfattning … en vulkan, verklig eller bildlik, är var dag så fylld av händelser att det visar sig fysiskt omöjligt att minnas dem alla”.

Boken följer händelserna så gott som dag för dag. Författaren berättar om hur han kör sina barn till skolan, åker med familjen till fritidsstugan och andra triviala händelser som lika bra kunde ingå i vår vardag. Samtidigt pågår ett annat händelseförlopp på ett makroplan, där människor, inklusive författaren själv, visar sitt mod och sin envishet på Maidan-torget i Kiev. Där handlar det också om ondskan hos de lejda skurkar som trakasserar, slår och beskjuter obeväpnade mänskor, om död och lidande. Sådant man blivit chockerad av när man läst om Syrien. Men detta är Europa…

Det var den 21 november Putin fick Janukovitj att låta bli att underteckna avtalet med EU. Just den natten föll det ner en meteorit i Sevastopol, i det nu ryskockuperade Krim. I en av författarens SciFi noveller skriver han om en hemlig fabrik i Ural som framställer artificiella meteoriter, som skall användas vid ett anfall på USA, med påståendet att det är fråga om ett naturfenomen. Inte särskilt olikt de lögner Putins propagandaapparat sprider om Ukraina och kriget där!

Janukovitj dyker upp då och då, nästan som en pajasgestalt, som fegt åker iväg utomlands när det börjar bränna i knutarna. Dessförinnan har han i sitt överdådiga slott fungerat som Putins hantlangare, presiderande över en ekonomi som sjunker allt djupare i misär.

Organisationen kring Maidan är imponerande. Redan i november säljer man ”Protestutrustning”, dvs. allt en aktivist kan behöva som stannar på det kalla Maidan: termosflaska, paraply, sovsäck osv. till och med en trådlös mobilladdare. Paketets pris 1000 hryvnia. Samtidigt blir det känt hur Putin köpte Janukovitj: $270/1000 m3 gas, $ 15 mrd i lån och förnyad samproduktion av Antonov flygplan.

Kurkov sparar inte på krutet i sin beskrivning av motståndarna som i sitt beteende stärker frihetskämparnas motivation att hålla ut. Demonstranterna vill ha ett Ukraina som inte leds av korrupta oligarker i maskopi med Putin och hans Gazprom. Makten å sin sida ser demonstranterna som fiender i krig. Som i den värld den förre KGB mannen Putin bebor, bestående av yttre och inre fiender. Mot inre fiender behövs ingen argumentering. Om nu inte direkta lögner räknas som sådana. Putin själv föregår med gott exempel genom att ohämmat ljuga rakt in i propagandans TV kameror. Hot, våld, även dödligt sådant, riktat mot värnlösa är det bästa svaret. Indicier tyder på att medlemmar av ryska FSB och GRU deltar i dödsskjutningar och än mer brutalt mördande och kidnappande.

Vanliga, hyggliga människor ställer upp med kläder, mat och sjukvård. En liten munk erbjuder ungdomar trängda och misshandlade av ”berkutovtsi”[1] skydd i sitt kloster. En provisorisk hårsalong inrättas i stadshuset av frivilliga, men måste stängas när den anfalls av råskinnen. Folk som har WiFi vid torget upplåter sina koder till kämparna. Makten passar på att registrera alla mobilnummer och de får motta konstiga meddelanden.

En dag i december när författaren går förbi ett tältläger mitt i staden upptäcker han några personer utklädda till seriefigurer. Han börjar samtala med en panda från filmen Kung Fu och frågar vad klädseln skall betyda. Jo, figurens barn brukar ropa ’Panda get’, en barnslig parafras på ’Banda get’, dvs. ’Ut med skurkarna’ på ukrainska.

Vid valet 2010 hade Janukovitj ett valplakat, där han med en tankfull min säger: ”Jag skall lyssna på var och en av er”. På Maidans scen kommer några studenter in, bärande på en hiskelig uppförstoring av plakatets öra och kräver att presidenten nu skall lyssna på dem.

Hur ser då den politiska ledningen ut? Jo, den består av Janukovitjs kamrater från Regionernas parti. Som skryter med att ha 1,4 milj. medlemmar, varav 430.000 i Donbas. Men, säger författaren, egentligen är det ett parti av döda själar. Nikolaj Gogols figur Tjitjikov skulle inte haft svårt att köpa själarna, som utan att bli tillfrågade kollektivanslutits från gruvor, fabriker och företag.

Författaren betraktar sig som rysk, men han säger sig inte känna sig som en ryss. Han känner ingen som helst samhörighet med Ryssland och dess politik. Han är född i Leningrad, men har levat hela sitt liv i Ukraina. Han är inte rysk medborgare och vill inte heller bli det. Språkfrågan verkar inte vara någon ’big deal’. Det är vanligt att man är tvåspråkig. Författaren går med sina söner på en teaterföreställning, där huvudrollen har dubbel besättning. Som ung talar hjälten ryska och som gammal, ukrainska – under den väldiga ukrainska hängmustaschen.

Det nya året börjar med en upptrappning av våldet från makten, ofta helt oprovocerat. I Kharkiv samlas en grupp maidanister i en e-bokhandel för att diskutera strategi. Plötsligt överfalls butiken av titusjki (lejda huliganer). De slår sönder fönstren med klubbor och kastar tårgasgranater. Portvakten försöker hindra dem men blir då så illa slagen att han måste föras till sjukhus och kommer troligen att bli blind.

Den 19 januari firar man ’Dopets dag’, den dag då Jesus döptes. Då bjuder traditionen att man skall ta sig ett dopp i det iskalla vattnet. På Hrusjtjevskohogatan är det över 10 000 som protesterar och samtidigt massor med berkutovtsi och poliser som börjar spruta vatten på demonstranterna. De svarar med att skandera: ”Vodokhresjka! Vodokhresjka!” (Dop! Dop!).

Snart börjar säkerhetstruppernas och de lejda busarnas uppträdande få allt allvarligare följder. Det första dödsoffret är Sehiy Nigoyan, en 22-årig armenier, men ukrainsk medborgare. Han står och reciterar skalden Sjevtjenkos dikter på en barrikad när han dödas av personer som tydligen inte gillar dikter, men inte kan uttrycka sig på något annat sätt. Kurkov är förtvivlad. Han skulle vilja fortsätta arbeta på sin litauiska novell, men hur kan man göra det i lugn och ro när sådant händer.

Dess värre skulle ju denne fridsamme diktälskare inte bli det enda dödsoffret. Det utbryter ett menlöst dödande som författaren inte räds för att kalla intifada. Det skulle bli 400 döda innan det lugnar sig i Kiev. Som vi vet fortsätter våldet med mer effektiva dödsmaskiner i sydöstra Ukraina. Kraftigt understött av en granne som själv påstår sig vara blott och bart en iakttagare (!). Det var tydligen också det neonazistiska Ryska nationella enhetspartiet, vars medlemmar hissade Rysslands flagga på en administrationsbyggnad i Kharkiv. Den ryske hjälten som utförde dådet kom direkt från Moskva, där han hyllades. Hans kamrater misshandlade pro-Europa aktivister och tvingade dem att knäböja. När poeten Serhiy Zhadan vägrade slogs han i huvudet med ett basebollträ, så illa att han måste föras till sjukhus. Författaren frågar sig hur man hädanefter skall kunna förklara för skolbarnen i Ryssland varför man så grundligt firar segern över fascisterna 1945 och samtidigt hyllar de fascister som förgriper sig på ett grann grannland.

På Krim är det främst de 300 000 tatarerna som önskar förbli ukrainare. Den statliga ryska propagandan öser ovett över denna folkgrupp, som Stalin deporterade. I mars inträffar de första morden på tatarer. Retjat Ahmetov, en 38-årig familjefar har aktivt deltagit i manifestationer för Ukraina. Han hittas mördad med spår av tortyr. Bredvid honom ligger liket av hans 2 ½ -åriga dotter. Vilket hot de måste ha utgjort mot de ryska fascisterna! Men, som i Orwells bok, måste allt sant definieras som lögn och all lögn som sanning. Sålunda är det den ukrainska regeringen som består av fascister. Men visst, annekteringen av Krim har erkänts som rättmätig av både Kims Nordkorea och Assads Syrien.

Krimborna lockades med höga ryska pensioner. De skulle betalas både av Ukraina och av Ryssland. När boken skrevs hade inget hänt. De ukrainska pensionerna hade inte kunnat utbetalas eftersom ockupationsmakten blockerar det ukrainska finansministeriets konton!

Som medieman kan författaren inte låta bli att vara sarkastisk över att ryssarna släpat pansarfordon med jättelika högtalare till den rysk-ukrainska gränsen för att därifrån sända propaganda. Sådana användes senast av tyskarna under Andra världskriget. Och faktiskt av ryssarna vid den finska fronten, senast 1944. Han frågar sig var man skall hitta passliga radioröster för sändaren och föreslår att man anställer den ryska radiopresentatören Sergej Dorenko. I en pratshow i Putins TV föreslog han att man skulle ställa de ukrainska ledarna mot en vägg och peppra dem med kulspruta (!).

En dagbok är till sin natur fragmentarisk. En recension av en sådan måste bli det än mer. Men denna dagbok utgör en levande och välskriven informationskälla och jag skulle gärna vilja läsa fortsättningen. För dramatiken har ju minsann inte upphört i Ukraina. Författaren har knappast sedan boken blev färdig kunnat koncenterar sig till den grad på novellen om Litauen att han inte skulle ha haft tid att skriva i dagboken.

Bokens mycket beska ton mot Putin och hans hejdukar kan ses som en välskriven partsinlaga. Jovisst, men det var på sin tid också många av de kritiska röster som höjdes mot Hitlers Anschluss och ockupation av Tjeckoslovakien. För att nu inte tala om protesterna mot Hitlers och Stalins ockupationer efter det. Händelser man trodde hörde hemma i 1930- och 1940-talen.

2014-09-22                                                                                                                      Lars-Erik Öller

Lars-Erik Öller

[1] BERKUT är namnet på de ukrainska inrikestrupperna. Den ryska motsvarigheten är den ökända OMON.