Hur bör Vitrysslandspolitiken utformas?
Hur bör Europas Vitrysslandspolitik utformas för att ge stöd åt en demokratisk utveckling i Vitryssland?
Hur bör Europas Vitrysslandspolitik utformas för att ge stöd åt en demokratisk utveckling i Vitryssland? Det är ingen enkel fråga att besvara. Man kan diskutera för eller emot olika former av sanktioner, man kan diskutera i vilken mån man ska inlåta sig på en dialog med de vitryska myndigheterna. Och jag tror det är viktigt att man har dessa diskussioner och kommer fram till en gemensam linje, så att EU och dess medlemsländer agerar unisont. Den vitryska regimen bör aldrig få möjlighet att spela ut en part mot en annan, för det är en konst som man visat sig vara ganska duktig på.
En annan nödvändig utgångspunkt för en effektiv Vitrysslandspolitik är att se till helheten i det förtryck som Lukasjenkas regim utövar idag.
Det vitryska förtrycket är inte bara något som förekommer i samband med politiska val och enskilda protestdemonstrationer, även om det är då det syns mest för oss i utlandet. Lukasjenka har byggt upp ett repressivt system som är i bruk hela tiden och som tar sig lite olika uttryck beroende på vilka politiska skeenden som är aktuella.
Systemet bygger på kontroll och på rädsla. En hård kontroll över informations- och åsiktsspridning utövas med hjälp av kraftiga repressalier mot dem som vågar trotsa regimen, något som naturligtvis har en avskräckande effekt på långt fler människor.
Det här innebär att vi som vill bidra till en demokratisk förändring i Vitryssland också måste göra det på systemnivå, och inte bara fokusera på de enskilda händelser som emellanåt tränger igenom mediebruset.
Visst ska vi uppmärksamma de politiska fångarna och kräva att de släpps fria omedelbart. Men vi får heller inte glömma bort alla dem som drabbas av det dagliga förtrycket, de som blir av med sitt jobb eller sin studieplats för att de deltagit i en demonstration, eller kanske bara för att de gått samman med likasinnade i ett försök att påverka utvecklingen.
Visst ska vi glädjas när en politisk fånge plötsligt släpps i förtid efter påtryckningar utifrån. Men samtidigt ska vi inte ha några illusioner om att en liberalisering är på väg så länge det repressiva systemet inte förändras i grunden. Ser man till helheten har förtrycket i många avseenden blivit allt hårdare
Ett tydligt exempel på den utvecklingen rör föreningsfriheten. Regimen vill till varje pris undvika en välorganiserad motkraft, för det är där, i det oberoende civila samhället och hos den politiska oppositionen, som de fria tankarna tänks, det är där som motståndet kan mobiliseras, det är där som det reella hotet mot den nuvarande regimens maktposition finns.
Det förstår Lukasjenka och därför har han också slagit ner väldigt hårt mot föreningsfriheten, han har gjort det systematiskt och, tyvärr, ganska effektivt. Det har blivit svårare och mer riskfyllt att arrangera möten, seminarier och andra aktiviteter, att hyra funktionella lokaler, att medverka i internationellt samarbete. Hundratals oberoende organisationer har fått sin officiella registrering, sin legala status, upphävd i politiskt motiverade rättsprocesser och på absurda grunder. Nya organisationer vägras registrering. Och som pricken över i har man genom den ökända lagparagrafen 193 kriminaliserat all verksamhet i organisationer som saknar registrering. Det betraktas numera som ett brott som kan ge upp till två års fängelse, och flera sådana straff har också utdömts.
Den avskräckande effekten är tydlig. Det blir en förhållandevis liten grupp människor kvar som vågar trotsa riskerna.
Jag tror att ett starkt civilsamhälle med bred förankring hos befolkningen kan fylla en viktig demokratifrämjande funktion i Vitryssland, men då måste det rymma betydligt fler än de hängivna och beundransvärda människor som idag är beredda att hamna i fängelse.
Just därför är det viktigt att vi gör vad vi kan för att hjälpa de vitryska enskilda organisationerna och oppositionspartierna att stå emot. Det är också bakgrunden till den kampanj som vi i Östgruppen tillsammans med vitryska människorättsförsvarare inleder nu i dagarna till stöd för föreningsfriheten. Vi kallar den för Kampanj 193 med hänvisning till den lagparagraf som jag nyss nämnde, och vi hoppas att vi ska få ett brett stöd från politiker och organisationer såväl i Sverige som i övriga Europa. För jag tror att man på politisk nivå i Europa kan göra ganska mycket.
Man kan prioritera upp föreningsfriheten i de demokratiseringskrav som riktas mot vitryska myndigheter. Man kan satsa mer resurser på att hjälpa de organisationer som finns kvar och inte minst på att hjälpa dem som på politiska grunder stängts av myndigheterna. Det krävs ett flexiblare system för finansiellt stöd från EU, så att hjälpen når fram till fler än idag. Det krävs insatser för att underlätta organisationernas förutsättningar att överhuvudtaget verka, och då kan det handla om att finansiera lokaler, mötesplatser för kommunikation, såväl fysiska som virtuella, utrustning. Det krävs också ett ökat stöd inriktat på en långsiktigt hållbar utveckling av det vitryska civilsamhället. Det är en sak att stoppa en diktatur, en helt annan att bygga en demokrati.
Ett viktigt inslag i detta är att stimulera kontakter med organisationer i omvärlden. Vi har i Sverige varit framgångsrika med att på gräsrotsnivå stötta det vitryska civilsamhället. Redan 1998 infördes särskilda villkor för Sida-stödda samarbetsprojekt mellan svenska och vitryska organisationer, där de svenska organisationerna befriades från den egeninsats som de normalt måste betala i internationella samarbetsprojekt. Det var en mycket lyckad åtgärd som möjliggjorde en mängd samarbeten och som bidrog till att exponera viktiga delar av det vitryska samhället för Sverige och omvärlden.
Tyvärr avskaffades de särskilda villkoren för några år sedan, och vid sämsta tänkbara tidpunkt, just när den vitryska regimen inledde sitt angrepp mot civilsamhället, och vi har sedan dess kunnat iaktta hur antalet samarbetsprojekt minskat. Här har Sverige trampat snett, och jag hoppas att den nuvarande regeringen inser det och är beredd att korrigera misstaget.
Annars har Sverige varit ett föregångsland i stödet till demokrati i Vitryssland. Jag tror att Sverige idag är det land i Europa som ger mest pengar bilateralt. Å ena sidan kan vi naturligtvis känna en viss stolthet över det. Å andra sidan bör vi också se det som en utmaning att få andra med på tåget. Mänskliga rättigheter och demokrati framställs som grundläggande värderingar i EU. Det borde resultera i ett ännu starkare engagemang hos samtliga EU-medlemmar för att befria Europa från dess sista diktatur.
Anförande av Östgruppens ordförande Martin Uggla vid Silc:s Riksdagsseminarium om Vitryssland den 12 februari 2008.
